Det är Luciadagen år 2015 och jag har äntligen kommit mig för att skriva ett första inlägg!

Idén till den här hemsidan har jag haft sedan jag började släktforska, för över fem år sedan. Från början ville jag helt enkelt ha en hemsida för att presentera min släktforskning, med släktträd och allt det vanliga. Dels för att släktingar ska kunna ta del av forskningen och dels för att andra släktforskare (och kanske okända släktingar) ska hitta hit.

Med tiden har jag kommit fram till att, istället för att visa upp min släktforskning i form av namn och årtal i ett släktträd, vill jag lyfta fram personerna i min släkt och deras berättelser. Kanske även platser som jag tycker är intressanta och betydelsefulla. Just därför har den här hemsidan fått namnet Berättelserna.se.

I nuläget finns inte mer publicerat än det här blogginlägget, men jag jobbar på flera berättelser. När de kommer att publiceras är svårt att säga. En del av själva forskningen är redan klar, och en del tar jag reda på samtidigt som jag skriver. Det får ta sin tid och växa fram helt enkelt.

Men för en perfektionist som jag, som har höga krav både vad gäller textinnehåll och presentationens utseende, så gäller det nog att dra ner ambitionerna några nivåer. Annars är risken att det aldrig kommer att publiceras något på den här hemsidan. Det är något jag får ta med mig till det nya året.

Berättelserna jag jobbar på just nu

Ritning av Hjälmaresnipa

Ritning av Hjälmaresnipan från Sjöhistoriska museet (CC Public Domain Mark).

Båtbyggaren Hulta-Jan – vars Hjälmaresnipor tog sig långt utanför sjöns gränser

Ytterligare en bondeson med namnet Jan-Erik Jansson kan vara ganska tradigt att stöta på i sin släktforskning. Men en hel rad av slumpmässiga fynd ville tala om för mig att denna Jan var en speciell person. Han var Hulta-Jan – en omskriven båtbyggare med en personlighet som mindes långt in på 1900-talet och vars snipor klyver Hjälmarens vatten än idag. Och kanske seglade en av hans Hjälmarsnipor hela vägen till Blå hallen i Stockholms stadshus. Men vem var han egentligen?

Hennings journal

En glimt av Hennings journal. Foto: Malin Stenström.

Henning och idiotanstalten – brodern som inte fanns

Det är nu ganska många år sedan som jag började min släktforskning. Bland det första jag började att forska om var släkten på farfars sida. Han har nämligen aldrig vetat vem hans far är. Den gåtan har jag fortfarande inte lyckats lösa, men många andra intressanta berättelser har uppdagats.

Däribland berättelsen om farfars okända morbror Henning Stenström. Farfars mor nämnde aldrig något om honom, men likväl så finns han där i husförhörslängderna – tills han antecknas som ”Idiot på hemmet i Örebro”. Vad menas med det?

Hjälmarens strand

Skymning vid Hjälmarens strand. Foto: Malin Stenström.

Det var en gång en ö – berättelsen om min hembygd Frösshammarsön

Invid Hjälmarens grönklädda stränder små röda stugor syns här och var, som beskuggas av björkarnas mängder, när solen strålar så klar. Så börjar den första versen av Hjälmarevisan, vilken skrevs av Hjalmar Klang som bodde på Frösshammarsön under början och mitten av 1900-talet.

Frösshammarsön är en halvö i norra Hjälmaren som idag är omgiven av vatten i söder, norr och väster. Men bara för drygt 100 år sedan, innan den stora Hjälmaresänkningen, fanns ingen förbindelse med fastlandet. Invånarna var öbor som kallades för ”sjöbyggare” och de levde till största del av fisket. De kunde alla stenar och grund utan och innan och hade stor respekt för ”Sjöråa”, sjöns själ.

Min bild av Frösshammarsön är lika romantisk som den bild Klang målar upp i Hjälmarevisan. Jag vill veta mer om människorna som bott här, hur bygden såg ut, hur man levde, vilka traditioner som fanns och vad man trodde på.

Domaren

Vem var här innan mig? Foto: Malin Stenström.

Domarmor är jordemor – där tre socknar möts och den kloka gumman bor

När jag var liten var jag då och då med familjen i skogen. Vi tog på oss storstövlarna, packade fika och följde stigarna in i trollskogen. Det fanns speciella platser i skogarna omkring vår lilla by som vi brukade besöka. En av platserna kallas för Domaren.

I kontrast till den vidsträckta mossmarken runt omkring, stöter du i Domaren på ängar, kullar och berghällar. Mitt ute i ingenstans ser du plötsligt spår av människor i form av stenmurar, en glänta som måste ha varit en odlingslott och den gamla jordkällaren som idag endast tjänar som sovplats åt något djur.

Det är känslan av att befinna sig i en egen värld, avgränsad av kilometervis av kärr och sankmark åt alla håll. Men vem var här innan mig? Vem lade så mycket arbete på att bygga sig ett hem på den här avlägsna platsen i utkanten av tre socknar? Och ”Domarmor” som enligt Rikantikvarieämbetets lilla anteckning ska ha varit jordemor – vem var hon?